”Det var en annan tid, varken bättre eller sämre, från vilka man måste lära sig” är vad jag tänkte när jag fick
möjligheten att dela bord i cafeterian Mnar park i Tanger med Moses Amar, en 84-årige marockansk jude, som sålde
sitt hus till mig, och min far Mohammed en 64-årige muslim. Den dagen njöt jag som aldrig förut sällskapet av två
seniorer som lärde mig att varje ögonblick, varje person och varje erfarenhet är en möjlighet för oss att lära oss att
tala från våra hjärtan och att njuta av vad vi är, människor.

”Marockos te är bra, i Paris är mynta inte lika bra som här” sade Moses till min far med den marockanska dialekten,
när de pratade om dessa dagar då respekten för varandra var ett värde som delades av alla invånare i byggnaden nr 30 i
Velazquez de Tanger gata. De två återvände med sina minnen till 70 och 80-talet, när Alegria Mauricio, Estrella,
Gemol, Perla, Abd Al Baki, Demnati, Moses och Muhammed, var grannar med olika trosuppfattningar som inte bara delade
samma byggnad men också samma värden. ”Vi var verkligen grannar, vi brydde oss inte om det materiella eller vem som
var rik eller fattig, vi delade allt, även våra känslor, glädjeämnen och sorger” sade min far som fick mig att tänka
på min generation som trots de många möjligheter vi har för att träffas, känner vi inte ens våra grannar, och
fortfarande talar vi om dialog och allianser mellan kulturer och civilisationer. Tyvärr är vi en rik generation i det
materiella men fattiga i känslor.

Under den tid som Moses var med oss, kände jag mig som den unge Santiago, huvudpersonen i Coelhos novell ”Alkemisten”,
och jag insåg att hela livet är en resa fylld av upplevelser av vilka vi måste lära oss att lyssna på våra hjärtan,
att känna igen sig genom det andra främmande, och erövra vår personliga legend. Det råder ingen tvekan om att när vi
accepterar det oundvikliga mötet med den andra, främmande, lär vi oss att vara starka och att möta våra rädslor och
kämpa för våra förhoppningar.

Jag måste erkänna att jag först trodde att alla judar var affärsmän som inte var intresserade av varken stadsdelar
eller vänskap, och att det viktigaste för dem var pengar, men Moses lärde mig att aldrig generalisera och att
stereotyper är de verkliga murar som hindrar oss från att lära känna den andra. Moses blev erbjuden mer pengar för
att sälja sitt hus, men för honom var tydlig att det viktiga inte var det materiella utan det känslomässiga, och sa
till mig, ”du har samma ålder som min yngsta son, jag såg dig växa i denna byggnad och jag vill att du har ditt hem
här, eftersom jag skulle vilja besöka dig någon gång, och jag är säker på att du kommer att bjuda mig ett te med
grönmynta.”

Tack vare Moses lärde jag mig att det materiella inte ger lycka, eftersom lycka för honom var inte att tjäna mer
pengar, men att upprätthålla en varaktig förbindelse med sitt hem, där han bodde från 1965 till 1989. Samtidigt lärde
jag mig att varaktiga relationer bygger på förtroende, han gav upp alla sina rättigheter till huset, utan att först
be mig lämna över pengarna jag skulle betala, vilket gjorde mig glad att vara värdig hans förtroende. Moses lärde mig
att alla människor och även stater måste lära sig att lita på varandra, eftersom förtroende är ett verktyg som ger oss
kraft och förbinder oss att uppfylla vårt ansvar och respektera vårt ord.

Det är viktigt att nämna att Moses har bott i Paris sedan 1989 och aldrig bett om franskt medborgarskap. Han säger att
han är stolt över sitt marockanska medborgarskap, som han inte skulle ändra det för någon annan. Det får mig att tänka
på min generation, på vissa marockanska politiker som har andra nationaliteter, och de tusentals marockanska
invandrare som drömmer om att få andra medborgarskap för att känna sig lyckliga och glada, och förstår inte att lycka
uppnås när man uppskattar det man har och inte när man får det man värdesätter. I själva verket borde vi marockaner
värdesätta vårt lands historia där religionerna samexisterade och respekterade andra religioner och övertygelser.

Jag avslutar med att tacka Moses och min far, som gick upp kl. 5 på morgonen för att följa med honom till flygplatsen
i sin Peugeot 205. Båda lärde mig att den verkliga skatten ligger inom varje människa och att lyckan inte kan köpas
med pengar utan den när sig av känslor. Känslor som förenar oss och som vi alla delar trots våra fysiska, ideologiska
och religiösa skillnader.