En forskargrupp från Barcelonas Autonoma Universitetet (UAB) har publicerat en artikel i tidskriften Human Ecology, om
vikten av religiös övertygelse i hållbar odling, dvs. hur man använder marken.

Specialisterna har länge varnat för att naturresurserna bör utnyttjas på ett korrekt sätt så att de inte blir uttömda.
Detta är en av dagens stora utmaningar tillsammans med klimatförändringarna eller befolkningstillväxten.

Enligt en uttalande publicerade av nyhetsbyrån CORDIS, UABs forskare påpekar att i frågan om resursförvaltning bör tas
hänsyn till de populära religiösa övertygelser som en faktor som påverkar den etablerade förvaltningssätt.

Religiös övertygelse och markförvaltning

Antropologen Paul Dominguez och hans kollegor vid UAB skrev i Human Ecologi
att under decennier har det funnits två sidor olika åsikter om användningen av den gemensamma mark och förvaltningen av
naturresurser.

Vissa teoretiker hävdar att oreglerad användning av en gemenskaps naturresurser varken är hållbar eller följer gemenskapens
anda.

På samma sätt anhängarna av ett system med gemensam markanvändning anser att de sociala, politiska och religiösa
institutioner påverkar den socioekonomiska förvaltningen av den kommunala egendom och ekologiskt bevarande.

Även om det har föreslagits att dessa fenomen kan kopplas, hittills har forskning inom detta område ignorerat de religiösa
övertygelsernas inflytande i förvaltningen av gemenskapens egendom och naturresurser och även i förändringsprocesserna.

Det är inte fallet med den forskning som bedrivs av katalanska vetenskapsmän och som har fått ekonomiskt stöd från EU:s
sjätte Marie Curies program.

Begränsning av bete

UAB:s team har fokuserat sin studie på Amazigh (berber på deras inhemska språk) som bor på den Höga Atlas bergen nära
Marrakesh i Marocko, i syfte att ta reda på om religiös tro på de lokala helgonen påverkade invånarnas förvaltning av
naturresurserna och hur.

Den Amazigh gemenskapen som studerades regleras av bestämmelser som vilar på en traditionell förvaltningssätt av den
kommunala egendomen. Genom historien har Amazigh följd en regel som förbjuder användningen av de gemensamma betesmarkerna
under våren, så att de får bättre kvalitet på sommaren. Denna stängningsperiod kallad ”agdal” har djupa rötter i detta folks
religiösa sedvänjor och övertygelser.

I en artikel publicerad 2005 i tidskriften Periferia av Paul Dominguez, förklarades ingående begreppet: ”agdal innebär
mycket mer än bara en exploatering av jordbruks och boskaps produktion. Dessa metoder för kommunal förvaltning innebär en
hel social etik baserade på respekt för en rad stränga regler för betesmark, för relationer med sina medmänniskor, för Atlas
helgon och för deras koncept av Gud…”

Denna förvaltning av betesmark skyddade på ett effektivt sätt de områden där agdal praktiserades från missbruk och förfall,
även mitt i en stark fattigdom, delade man den ”rikedom” agdal skapade på ett relativt rättvist sätt.

Mellan 2003 och 2008 intervjuade och observerade forskarna amazigh folk från stammen Mesioua för att fastställa agdals
nuvarande situation, de genomförde en undersökning i 80 hushåll i byn Warzarzt (i syd-centrala Marocko).

Mindre religiositet och mindre hållbarhet

Deras undersökningar visade att, ja, det finns ett samband mellan omvandlingen av den traditionella tro i de lokala
islamiska helgonen och den nya jordbruk och boskaps praxis.

Specifikt konstaterade forskarna ett samband mellan det progressiva övergivandet av traditionell tro på helgon och
jordbrukets expansion och införandet av en ny får ras kallade Sardi, som var resultatet av korsning mellan andra raser.

Studiens författare konstaterade att, exempelvis, odlingen av mer mark och innehav av mer får var inte kompatibla med den
traditionella tro helgonen.

Enligt artikeln, agdals tradition försvinnandet har lett till en ny strategi för resursförvaltning ”mer individualistiskt,
som genererar kortsiktiga fördelar och strider med den uråldriga helgon filosofi som främjade gemenskapens förvaltning och
långsiktiga fördelar.”

Därför föreslår denna forskning att försvagningen av religiös övertygelse bland amazighs har lett till en försummelse av
miljöns framtida hållbarhet.

Slutsatsen är därför att religiösa övertygelser bör läggas till listan över faktorer som varierar beroende av ändringar i
användningen av naturresurser, precis som klimatförändringar, befolkningstillväxt, migration, tekniska framsteg och
ekonomiska processer.

”Vår studie visar att religiös tro eller brist på dem, kan vara en viktig faktor som bestämmer användningen av jordbruks och
boskaps resurser” sade forskarna.

I slutändan, och för att citera Pablo Dominguez i en annan artikel också publicerade i Periferia år 2007, förändringarna i
Atlas traditionella religiösa helgon institutioner är en orsak och verkan av hur de förvaltar dessa betesmarker och detta
symboliska system är en relevant del av den lokala ekonomin och ekologi.