Abejas – Webislam

Subhana-Allah

Vanligtvis översätter man subhana-Allah som kommer från verbet Sabbaha, som beröm eller ära. Men enligt deras rot och de
gånger den dyker upp i Koranen, är det möjligt en annan betydelse.

Sabbaha kommer från roten sa-ba-ha, betoning i mitten bokstav finns för att lyfta fram och ge betydelse.

Vi finner denna term i Koranen:

Också natten och dagen är Hans verk, liksom solen och månen, som rör sig (yasbahun) var och en i sitt kretslopp.
(21:33)

Solen skall inte skynda ifatt månen, och natten hinner inte upp dagen; var och en rör sig (yasbahun) nämligen i sin
[fastställda] bana. (36:40)

VID STJÄRNORNA som stiger [över horisonten] för att [sedan sjunka och] försvinna, som rör sig i jämna och stadiga banor,
som svävar med lätthet [genom rymden], som passerar varandra [i sina kretslopp] (79:3)

Det verkar som s-b-h innebär att röra sig längs en bestämd väg, en bana. Att röra sig, inte genom eget val men underkastad
annan vilja, liksom de planeter och stjärnor som är i ständig rörelse, utan egen vilja.

Kan det vara så att allt som verkar statisk är i själva verket i ständig rörelse, utan inblandning av dess egen vilja.

Symbolen för ståndaktighet i Koranen är bergen, även om de verkar vara statiska, de är faktiskt i ständig rörelse, roterande
med jorden vilket i sin tur kretsar kring solen, vilket i sin tur roterar om … allt i perfekt rörelse:

Och du skall se bergen, som du trodde vara orörliga, driva förbi liksom molnen driver förbi – Guds verk, som i allt är
fulländat! (27:88)

Denna rörelse av bergen, är möjligtvis en tasbih: Vi lät bergen förena sig med honom, vid dagens slut och i soluppgången, i
lovsång till Vår ära (38:18)

De gör det på kvällen och i gryningen, efter jordens förflyttning med solen. Kvällen och gryning är de tecken som står i
samband med dessa rörelser.

Koranen rekommenderar att göra tasbih varje gång dessa tecken som är förknippade med dessa rörelser blir till, natt och dag,
fallande stjärnor, solnedgång, soluppgång, gryning och skymning, kväll, morgon …

Detta tyder på att vi ska göra frivillig tasbih vid den tidpunkt då detta sker, med andra ord de gör s-b-h (att röra sig
längs en bana):

Ha därför tålamod med deras lögner, och lova och prisa din Herre före solens uppgång och före dess nedgång och under en
del av natten och prisa [Honom] vid dagens början och dess slut, så att din glädje blir [fullständig]. (20:130)

BÄR därför [Muhammad] med jämnmod vad de säger, och lova och prisa (sabbih) din Herre före solens uppgång och före [dess]
nedgång… (50:39)

…Och åkalla din Herre utan att förtröttas och prisa (sabbih) Honom morgon och afton. ( 3:41)

…att de morgon och afton skulle lovprisa (sabbihu) Gud. (19 :11)

PRISA (subhana Allah) Guds härlighet då mörkret faller på och då morgonen gryr… (30:17)

Och prisa (sabbihu-hu) Hans namn morgon och afton! (33:42)

Vi lät bergen förena sig med honom, vid dagens slut och i soluppgången, i lovsång (yusabihna) till Vår ära… (38:18)

… och be Honom förlåta din synd. Och lova och prisa (sabbihu) din Herre morgon och afton. (40:55)

… [för att ni skall] prisa (tusabbihu-hu) [er Herre] morgon och afton! (48:9)

och lova och prisa (sabbih-hu) Honom under natten och då stjärnorna bleknar! (52:49)

S-b-h innebär också kontinuerlig rörelse: medan en strid ström av ärenden (sabhan) om dagen påkallar din uppmärksamhet.
(73:8) vars ordagranna översättning skulle vara under dagen har du långa ”promenader” (sabhan) att göra.”

Den sura börjar: ”¡DU som täcker över dig [med din mantel]! (muzzammil) Vaka [i bön] under natten…

Suran efter denna börjar även med: DU SOM sveper in dig [i din ensamhet]! (muddaththir)Stå upp och varna! men utan att
hänvisa till s-b-h.

De två termer muzzammil och muddaththir betyder täckt eller insvept i en filt. Det enda skillnaden är att muzzammil är
insvept i en filt som trycker inåt mot kroppen, som säger ungefär: ”Jag rör mig inte härifrån.”

Den som är muzzammil har långa ”promenader” (sabhan) framför sig för Guds skull. Detta var en av de första verserna som
uppenbarades, som sade till Profeten (fvmh) att förvänta sig en lång väg att gå.

Om någon blir medveten genom dessa tecken om det kontinuerliga förflyttningen av solen, jorden, stjärnor (natt, dag,
solnedgång…) och säger ”subhana Allah”, i verkligheten, erkänner bara att universum säger ”subhana Allah” och därmed blir
i harmoni med Allahs hela skapelse. Allting rör sig i Hans händer och vi gör det med, vare sig vi vill det eller inte, men
om vi erkänner detta med att säga ”subhana Allah” blir detta mycket fördelaktigt för oss.

”Subhana Allah” och ”Al-hamdulillah” enligt Profeten Noah och Profeten Muhammad (fvmd) är: ”det sättet på vilket man dyrkar
allt” (Sahih. tarhib targhib). Profeten sade att de är två enkla ord i munnen, tunga i vågen och kära till den Barmhärtige
(Bukhari, Muslim, Tarmidi, Nasai).

Rötterna (s-b-h) (s-h-b) (h-b-s)

Roten s-b-h antyder rörelse. Om vi ändrar bokstäverna s-h-b har vi att gå i en riktning, därifrån kommer sahab: moln som
rör sig.

Båda rötter är nära besläktade: Och du skall se bergen, som du trodde vara orörliga, driva förbi liksom molnen driver förbi
(sahab) – Guds verk, som i allt är fulländat! (27:88)

Men om man vänder om s-b-h blir dess betydelse omvänd, h-b-s betyder att stoppa en rörelse, att hålla fast något som var i
rörelse.

Håll dem kvar (tahbisunahuma) efter bönen och om ni tvekar [om deras trovärdighet] låt dem svära vid Gud… (5:106)

Den finns med i meningen Profeten (fvmh) rekommenderade när man sätter på sig Ihram för att påbörja valfärdens ritual av
människor som misstänker de har något förhinder, ”O Allah! Min avsikt är att utföra Hajj/Umra, om jag blir stoppad
(habasani) av något eventuell hinder (habis), min hållplats blir där du stoppar mig (habastani)”. Berättad av Aisha (mGvnh)
(Bukhari, Muslim).

De tre rötterna har något gemensamt: de är bortom individens egen vilja och bestämda av en allsmäktig vilja.

Alhamdulillah

”Subhanal Allah” brukar åtföljas av ”alhamdulil Allah” (subhanal-lah wa bi hamdih).

”Alhamdulillah”, Al-hamd är för Allah. Ofta översätts som beröm är åt Allah eller prisad vare Allah. I många arabiska
ordböcker finns al-hamd som ett tack (shukr).

Al-hamd verkar vara ”allt”: det förflutna, framtiden, bra, dåligt, början, slut … det hela.

Han är Levande Gud; det finns ingen gud utom Han. Åkalla Honom med ren och uppriktig tro! Allt lov och pris tillkommer Gud
(al hamdullilah), världarnas Herre! (40:65)

Varför kalla bara Honom? Därför att ”allt” tillhör Honom, Herren över alla världar, det finns ingen gud förutom Honom. Allt
tillhör Honom och allt kommer åter till Honom. Detta kan vara betydelse för hamd.

Enligt en hadith hasan var Adams första ord ”alhamdulillah”, det första ordet som öppnar Koranen är ”alhamdulillah”, den
sista profeten är Muhammad, och efter Domedagen al-hamd blir för Allah: Och rättvisa domar har fällts och [alla] höjer
ropet: ”Allt lov och pris tillkommer Gud (alhamdulillah), världarnas Herre!” (39:75)

Alhamdulillah är och kommer att vara i den första och den sista, början och slutet, Han är Gud, det finns ingen gud utom
Han. Honom tillkommer allt lov och pris (el hamd) i denna värld och i evigheten. Domen är Hans och till Honom skall ni
föras åter. (28:70)

Om Allahs bok börjar med alhamdulillah, kan det vara så att allt som följer i resten av boken är en förklaring av detta
ord.

Alla suror som börjar med ”alhamdulillah”, som är fem, hänvisar de till Allah som Skapare av universum (den skapade boken)
eller författaren till Uppenbarelseboken (den skrivna boken):

1. ”alhamdulillah världarnas Upprätthållaren” i bokens umm (rot, ursprung).

2. LÅT OSS lova och prisa Gud (alhamdulillah), som har skapat himlarna och jorden och låtit mörker och ljus uppstå…
   (6:1)

3. GUD SKE lov och pris (alhamdulillah), som har uppenbarat denna Skrift för Sin tjänare och som inte har låtit dess mening
   skymmas av slingrande formuleringar. (18:1)

4. GUD SKE lov och pris (alhamdulillah), som allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär tillhör; Han skall lovas
   och prisas i evigheten! (34:1)

5. GUD SKE lov och pris (alhamdulillah), himlarnas och jordens Skapare, som sänder änglarna som Sina budbärare, försedda
   med två eller tre eller fyra vingpar. Han fogar till Sin skapelse vad Han vill – Gud har allt i Sin makt. (35:1)

Alhamdulillah, blir den sista åkallan av de som kommer till paradiset, evigheten

Där skall de [säga i sin bön]: ”Stor är Du, Gud, i Din härlighet!” (subhanallah) Och [änglarna] skall hälsa dem med
fredshälsningen. Och de skall avsluta sin bön [med orden]: ”Låt oss lova och prisa Gud (alhamdulillah), världarnas Herre!”
(10:10)

Al-hamd i bönen

Att höra (s-m-3) i Koranen verkar ha två betydelser, en är att uppfatta ljud och den andra är att svara kallelse med
intresse.

De olika betydelserna finns i en och samma vers: och gör inte som de som säger: ”Vi hör” (s-m-3) och som hör utan att lyssna
(s-m-3). (8:21)

Här den andra ”lyssna” innebär att besvara kallelse man hörde. i detta fall att lyda. I andra fall innebär att uppfylla som
i följande vers:

Och [minns] hur Vi slöt Vårt förbund med er med Sinai berg som vittne [och sade]: ”Håll med all kraft fast vid det som Vi
har uppenbarat för er och lyd [dess föreskrifter]!” (2:93)

I böneritualen lärde oss Profeten (fvmh) att säga efter buggningen, ”sami’al ahu liman hamidah” Allah hör (s-m-3) från dem
som tillkännager al-hamd för Honom.

I detta fall kan s-m-3 betyda att Gud är närvarande och svarar på bön och åkallelse från alla som tillkännager al-hamd för
honom, dvs. alla som tror och vittnar om att ”allt tillhör och kommer från Allah.” Sedan alla som står bakom imamen svarar
”rabbana wa laka-l-hamd” vår Herre, till er tillhör allt al-hamd.

Al-hamid

Från al-hamd härleder man Allahs namn, al-hamid. Det namnet är nästan alltid associerade antingen med al-’aziz (Den
Allsmäktige) eller med al-ghani (Den Självförsörjande).

Således kan det vara så att al-hamid har dessa två namnens egenskaper.

Al-aziz och al-hamid: (14:1, 34:6 samt 85:8)

Al-ghani och al-hamid (22:64, 31:12, 31:26, 35:15, 60:6 samt 64:6)

Profeten Ahmad

”Allahs bästa tjänare på Domedagen är hammadun”. Berättad av Imran bnu Husen (al-Tabarani).

Hammadun (plural av hammad) är de som älskar att tillkännage al-hamd. Den mest hammad av dem är Ahmad. Liksom Akbar är den
största, akzar den mest talrika akzar, mm… Ahmad, är vår Profeten (fvmh).

”Jag är al-hamds flagbärare vid Domedagen och alla profeter från Adam kommer att vara under min flagga” (Tirmidhi)

Må Allah välsigna och hälsa honom och alla profeter.