Ignacio Escañuela Romana – Rebelion

Det verkar obegripligt att Europeiska Unionen (EU) har medgett så mycket. I sin ursprungliga position har man accepterat 15 % tullar på sin export, lagt till åtaganden gällande energi- och militärimport, samt investeringar i USA. Det finns ingen kompensation för denna situation. Det hävdas att det värsta, hotet om att införa 30 % tullar, undviks.

För att analysera förhandlingarna och resultatet verkar det inte vara meningsfullt att fördjupa sig i de teoretiska effekterna av tullar, att starta en debatt om vad ekonomisk teori förutsäger eller att relativisera uppfyllandet av dessa utgifts- och investeringsåtaganden. Allt detta avviker från den centrala frågan, som båda parter i tullavtalet uppfattar den. Båda ser tullar och andra skyldigheter som former av politisk makt. Detta är inte så mycket en ekonomisk fråga, vilket också är fallet, utan snarare ett problem med närvaro i den internationella sfären.

Bland de frågor som är nyckeln till att förstå vad som hände är följande två. Vem förhandlar, och med vilken auktoritet? Och vad vill de? Vilken önskan motiverar dem i förhandlingarna?

Om USA nu har vad Locke kallade (1) en federal makt, en makt för hela den politiska gemenskapen gentemot omvärlden, så har inte Europeiska unionen det; det är inte en stat som kan projicera sig själv gentemot andra som den enda rösten i sitt eget politiska samhälle. Obalansen i positioner är uppenbar och härrör från det väsentliga problemet med EU, som fortfarande är en internationell integrationsorganisation, med viktiga befogenheter avgiven, men utan statskaraktär.

I vilket fall som helst har vad varje part önskar i de efterföljande förhandlingarna varit avgörande. Inom politiken är det viktigt att veta vilka slutgiltiga mål som är oförytterliga. Att läsa Hegel och den välkända dialektiken som beskrivs i kapitel IV i Andens fenomenologi (2) avslöjar den väsentliga faktorn mer än två århundraden efter att den skrevs. Nej, jag säger inte att vi står inför en situation av slaveri. Detta är inte sant. Men att läsa situationen på ett hegelianskt sätt kan man förstå att EU kände rädslan för förlust, för vad det skulle innebära att gå in i ett handelskrig; medan den amerikanska förhandlingsparten hävdade sina mål genom att offentligt förklara sin villighet att gå in i en handelskonflikt, trots den interna skada detta skulle kunna orsaka dess ekonomi. I en process där man ignorerar sin egen identitet, men vet vad man har att förlora och är rädd för det, är det inte förvånande att målen går förlorade och man slutar med att acceptera det som plötsligt verkar vara det minst onda: lättnaden av att få slut på osäkerheten.

Kort sagt, faktum är att EU har avslöjat sina politiska brister för omvärlden, vilka är resultatet av den dubbla bristen på statsbildning och självkännedom. Som representant för ekonomiska intressen anser den att varje betydande uppoffring, även tillfällig, är svår eller omöjlig. I brist på själverkännande och identitet tenderar den att erkänna den andra sidan. Den politiska skadan verkar vara mycket större än den direkta ekonomiska skadan.

Vad händer nu? Det är möjligt att staterna slutligen kommer att besluta sig för att ena Europeiska Unionen som en politisk gemenskap, så att den förvärvar den federala makten gentemot omvärlden. Och den kommer att göra det med idén om Europa, som en själverkännande enhet. Men den kommer sannolikt att fortsätta att vara en organisation med vissa befogenheter som är inneboende i stater, utan identitet eller statens förmåga att försvara sina intressen och möta situationer av osäkerhet och uppoffringar.

Referenser:

(1) Locke (1986). Essä om civilt styre (A. Lázaro Ros). Madrid: Aguilar. Särskilt kapitel 1. 12. Originalpublicering år 1690.

(2) Hegel, G.W.F. (1982). Andens fenomenologi (W. Roces, övers.). Madrid: Fondo de Cultura Económica. Originalpublicering år 1807.

Original text: De la necesidad de la consciencia de Europa