James Renton – Middle East Monitor

I maj 2016 antog en organisation av västerländska regeringar med huvudkontor i Berlin, kallad International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA), en definition av antisemitism som inkluderar antisionism. Den definitionen har blivit det främsta riktmärket för att identifiera antisemitism av regeringar, offentliga organ och universitet över hela det globala Norden. På grund av sin sammanblandning av antisemitism med antisionism är IHRA också en kritisk punkt i den globala kampen om Palestina/Israel.

Trots definitionens politiska betydelse är mycket fortfarande okänt idag för både anhängare och motståndare angående dess ursprung, inte minst för att IHRA:s arkiv förblir stängda och många offentliga dokument har tagits offline. Vissa kommentatorer har hävdat att judiska organisationer, i synnerhet, spelade en avgörande roll i definitionens historiska ursprung, särskilt American Jewish Committee och till och med den israeliska utrikesunderrättelsetjänsten Mossad. Min djupgående undersökning under många månader tyder dock på en helt annan historia.

Jag har upptäckt att västerländska regeringar under de första åren av kriget mot terrorismen var angelägna om att skydda det de noggrant hade etablerat som en central del av innebörden av liberal demokrati – dess själva syfte – efter kalla krigets slut: att minnas Förintelsen. När västerländska stater började se Israel som den ultimata symbolen för Förintelsens minne, började de i sin tur prioritera skyddet av dess rykte som avgörande för säkerheten i deras eget politiska system efter 9/11. När ledare i det globala norden stämplar attacker mot Israel som attacker mot själva demokratin, är detta historien om vad de menar.

IHRA, som uteslutande består av liberala demokratiska stater, började sin verksamhet som ”Task Force for International Co-operation on Holocaust Education, Remembrance and Research” (ITF) 1998, inrättad av USA, Storbritannien och Sverige. År 2000 höll arbetsgruppen ett internationellt forum för regeringar i Stockholm som var av sådan politisk betydelse att den franske socialistiska premiärministern, Lionel Jospin, kallade det ”den allra första världskonferensen under det nya århundradet”.

Vid det evenemanget utfärdade deltagarna sitt grunddokument, Stockholmsdeklarationen, som konstaterade: ”Förintelsens exempellösa karaktär kommer alltid att ha universell betydelse.” Tanken var inte att liberala demokratier skulle enas om innebörden av denna betydelse, utan bara att den i sig var ett viktigt kärl för mening för deras politiska system, som en universell mall. Vid konferensen formulerade den ryske vice premiärministern, Valentina Matvienko, principen ganska tydligt: ​​Förintelsen var nu ett ”lackmustest” för existensen av ett ”civildemokratiskt samhälle”; de två var nu synonyma.

Före 11 september var ITF inte särskilt intresserad av att stödja Israel eller bekämpa antisemitism. De inrättade faktiskt inte en arbetsgrupp om antisemitism förrän 2009. I Stockholm stod antisionism inte på dagordningen för de många samlade regeringscheferna, eller ens för Israels premiärminister Ehud Barak, som istället oroades av nynazister och förintelseförnekare.

När kriget mot terrorismen började förändrades dock den internationella bilden dramatiskt. I det sammanhanget, och med den ökande pro-palestinska stämningen i Europa 2002 mitt under den andra intifadan (2000–2003), krävde Bush-administrationen världens första konferens om antisemitism. Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) var värd för evenemanget i Wien flera månader efter invasionen av Irak. I den österrikiska huvudstaden greps den västerländska politiska eliten av en ny konsensus: en ny form av antisemitism hade brutit ut i Europa, centrerad kring kritik av Israel och begåtts huvudsakligen av muslimer.

Vita huset skickade en stor delegation, ledd av Rudolph Giuliani, den tidigare republikanske borgmästaren i New York City och hjälten från 9/11. Giuliani, som talade för president Bush och utrikesminister Colin Powell, ville att europeiska stater skulle övervaka antisemitism, ”[d]isciplinera den politiska debatten” om Palestina/Israel och engagera ”islamiska samfund” för att motverka antisemitism.

Krav från Bushs Vita hus på övervakning av antisemitism, med fokus på muslimer och Israel, ledde till den definition av antisemitism som nu står i centrum för global politik.

Strax före OSSE:s andra antisemitismkonferens i Berlin 2004 publicerade EU:s byrå för övervakning av rasism, främlingsfientlighet och antisemitism (EUMC) en rapport om data om antisemitism. Rapporten noterade att korrekt datainsamling förblev en omöjlig uppgift utan en överenskommen definition av antisemitism. Den akademiska författaren till rapporten, Alexander Pollack, gjorde ett försök att fylla den luckan, som hämtade inspiration från studier av Nazityskland. Ändå nämnde Pollacks text varken Israel eller muslimer. Det var därför oförenligt med den nya politiska agendan vid OSSE. Vid Berlinkonferensen bekräftade OSSE sedan de höga insatserna för det globala Nord som kritiken av Israel i samband med kriget mot terrorismen utgjorde; de ​​uttalade antisemitism som ett hot mot den ”övergripande säkerheten” i ”OSSE-regionen och bortom”.

Detta var det ögonblick som resulterade i EUMC-definitionen, som IHRA antog med små ändringar år senare, efter Daeshs uppgång och dess terrorkampanj i Europa. Efter Berlinkonferensen 2004 ledde viktiga medlemmar av USA:s och EU:s delegationer vid OSSE-konferensen det nya projektet med antisemitismdefinitionen: EU:s Beatte Winkler, direktör för EUMC, och USA:s rabbin Andrew Baker, chef för internationella frågor vid AJC. De var inte oberoende personer som agerade på eget initiativ, som vissa har föreslagit. Därför involverade utarbetandet specialister vid OSSE från dess kontor för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter (ODIHR) i utarbetandet.

ODIHR:s roll skulle inte vara förvånande för någon som följde händelserna i Wien och Berlin. OSSE:s permanenta råd hade i mars 2004 gett i uppdrag att alla stater nu skulle samla in data om antisemitiska brott, och att ODIHR skulle spela en central roll i medlemsstaternas insamling av antisemitismdata. Det är värt att notera att ODIHR från och med december 2004 började delta i ITF-möten.

Strukturen i EUMC:s arbetsdefinition, som publicerades i januari 2005, demonstrerade dess övervakningsfunktion, med fokus på muslimer. För det första inkluderade definitionen en rad exempel som utformades för att underlätta upptäckten av antisemitism av datainsamlare, vilket en av AJC:s författar, Kenneth Stern, erinrade sig år senare i ett vittnesmål inför det amerikanska representanthuset. Ingen annan form av rasism hade hanterats på ett sådant sätt av västerländska statsbyråkratier. Ändå skulle detta ramverk, en metod med kryssrutor för att upptäcka attityder och beteenden, bli centralt i västerländska statsmodeller för att upptäcka radikalisering bland muslimska befolkningar, vilket framgår av den metod som ”förebygger och motverkar våldsam extremism” som förespråkas av FN, EU och i hela det globala Norden.

Själva texten i EUMC:s definition avslöjar också dess arkitekters främsta intresse för att övervaka muslimer. Det allra första exemplet på ”samtida antisemitism”, som sällan diskuteras idag, är: ”Att uppmana till, hjälpa till med eller rättfärdiga dödandet eller skadan av judar i namn av en radikal ideologi eller en extremistisk syn på religion.” Hänvisningen till ”radikal ideologi” och ”en extremistisk syn på religion” var uppenbarligen fokuserad på islamister, som var de som formulerade definitionen i främsta rummet.

Faktum är att det inte fanns några bevis för att det pro-palestinska stödet bland allmänheten i Europa 2002 och 2003, som orsakade sådan oro för ledarna i det globala Norden i Wien och Berlin, drevs av islamism. Trots detta byggde västerländska regeringar globala övervakningsstrukturer under åren efter 11 september utifrån tron ​​att alla muslimer var potentiella extremister, eller med andra ord, anti-västliga revolutionärer. Denna politiska struktur härstammar från århundraden av västerländskt tänkande som identifierade islam som en inkubator för hot mot kristen suveränitet.

Som vi ser i Martin Luthers Om judarna och deras lögner, publicerad 1543, ansågs judar tillsammans med muslimer också ha den inneboende potentialen att störta kristen makt – han och många antisemiter såg faktiskt därefter juden som det främsta hotet mot den politiska och religiösa ordningen. Det är därför en stor historisk ironi att islamofobi under 2000-talet intog en så framträdande plats i uppkomsten av den internationella ordningens föredragna definition av antisemitism.

Original text: Muslim surveillance: The real story behind the IHRA definition of anti-Semitism