Israels vilt fäktande chatbot-armé

Aharon Porath – +972 Magazine

 

Israel
Israels utrikesminister Gideon Saar håller en presskonferens på utrikesdepartementet i Jerusalem den 8 september 2026. (Chaim Goldberg/Flash90)

 

Lanseringen av ChatGPT för allmänheten i slutet av 2022 skapade, nästan över en natt, en ny auktoritet gällande vad som utgör sanningen. På mindre än fyra år har AI-chatbotar för många blivit ett ytterligare förmedlande lager mellan omvärlden och vår förståelse av den; deras svar tas ofta för sanning och används för att avgöra tvister.

Samtidigt som Israels anseende i den globala opinionen sjönk till nya bottennivåer – tyngt av landets högerextrema regering och, sedan oktober 2023, folkmordet i Gaza – identifierade landet denna framväxande arena som ett mål för påverkansarbete.

Under senare år har Israels ”hasbara”-apparat (systemet för opinionsbildning och PR) utvidgats bortom traditionella verktyg – officiella talespersoner, PR-kampanjer samt annonser i press och sociala medier. Man har börjat arbeta intensivt för att påverka hur stora språkmodeller (LLM:er) som ChatGPT, Claude, Gemini och Grok framställer verkligheten i området mellan floden och havet, samt hur de tolkar Israel och landets militära agerande.

I slutet av augusti publicerade tidningen The Guardian en granskning som visade hur denna typ av offentlig diplomati ser ut i AI-åldern. I centrum stod en webbplats vid namn Hanover Institute for Public Policy – ​​en i stort sett okänd amerikansk organisation som utgav sig för att vara ett forskningsinstitut för policyfrågor, men som på bara nio dagar översvämmade internet med material om Israel-Palestina konflikten.

Webbplatsen tycks ha lanserats i början av augusti, utan angiven fysisk adress eller juridisk huvudman. Produktionsvolymen var häpnadsväckande: mellan den 6 och 14 augusti laddade Hanover Institute upp 124 ”forskningsrapporter” på sammanlagt över 560 000 ord. Bara under dagarna den 12 och 13 augusti publicerades 73 nya artiklar. Ingen av dem var signerad av en namngiven forskare.

Inte heller valet av ämnen verkar slumpmässigt. Nästan alla rubriker var formulerade som frågor som en användare, i syfte att lära sig mer om Israel-Palestina konflikten, skulle kunna skriva in i en AI-chatbot: Begår Israel folkmord i Gaza? Har landet drivit bort palestinier från deras mark? Är antisionism detsamma som antisemitism? Svälter Israel ut Gazas invånare eller begår krigsbrott? Artiklarna var skrivna i akademisk stil och innehöll hänvisningar till Världsbanken, FN-organ, människorättsorganisationer samt palestinska och israeliska källor. Men deras utformning syftade konsekvent till att undergräva kritik mot Israel – eller åtminstone till att framställa anklagelser mot landet som tvivelaktiga eller obestyrkta.

Trots att webbplatsen ursprungligen hävdade att institutet drevs utan extern finansiering, visade en granskning från The Guardian att det hade kopplingar till Piro Inc., ett New York-baserat medieföretag som arbetade som underleverantör åt en israelisk myndighet. Kopplingen till den israeliska apparaten för offentlig diplomati framkom genom dokument som Piro lämnat in till det amerikanska justitiedepartementet. Av dessa handlingar framgick att företaget distribuerade materialet på uppdrag av Havas Media Germany – den tyska grenen av den franska mediekoncernen Havas – som anlitats av den israeliska statliga reklammyndigheten LAPAM.

Dokumenten avslöjade att webbplatsen hade byggts med hjälp av res.ai, en nättjänst som analyserar hur chattbotar hittar källor och presenterar information, och som i sin tur visar företag hur de kan skapa innehåll som dessa system sannolikt bedömer som trovärdigt och väljer att citera i sina svar. Piro marknadsför själva tjänsten ”AI Story Optimization”, som är utformad för att skapa och publicera innehåll anpassat för stora språkmodeller (LLM) på externa webbplatser.

Logiken bakom dessa tjänster påminner om ett väletablerat koncept inom digital marknadsföring: sökmotoroptimering, eller SEO. Men metoden är anpassad för en tid då användare inte längre vänder sig till sökmotorer för att läsa vidare, utan till chattbotar som genererar svar direkt i ett konversationsliknande språk. Detta framväxande område kallas för generativ sökmotoroptimering, eller GEO.

Ett annat företag som tillhandahåller PR-tjänster till Israel inom detta område är Clock Tower X, en amerikansk byrå för digital påverkan som grundades av Brad Parscale, Donald Trumps tidigare kampanjchef.

Även här förmedlades uppdraget via den franska reklam- och mediekoncernen Havas. (Enligt en anmälan till det amerikanska justitiedepartementet anlitade Havas Clock Tower X som underleverantör inom ramen för sitt avtal med det israeliska utrikesdepartementet.) Clock Tower X fick i uppdrag att producera och sprida stora mängder innehåll anpassat för olika målgrupper, samt att driva kampanjer utformade för att optimera sökresultat.

I april 2026 rapporterade Axios för första gången om hur Clock Tower X omsätter detta i praktiken. Det framkom att Parscales företag hade skapat nio pro-israeliska webbplatser utformade för att matcha hur stora språkmodeller (LLM:er) hittar och prioriterar information. För att uppnå detta anlitade Clock Tower X företaget Market Brew – specialiserat på sökmotor- och AI-optimering – för att föra in pro-israeliskt innehåll i vad Axios kallade ”nätets kretslopp”.

Market Brew byggde även ett simulerat AI-system för att testa vilka typer av texter sådana system sannolikt hämtar information från; slutsatsen blev att innehåll som stöds av källor och är skrivet i en saklig ton har större chans att dyka upp i chattbotars svar.

Efter Axios avslöjande försökte Drop Site i juli bedöma hur framgångsrikt Clock Tower X hade varit i att påverka AI-genererade svar på frågor om Israel och Palestina. Undersökningen visade att hundratals sidor från företagets nätverk av webbplatser hade registrerats av Common Crawl, ett omfattande arkiv av webbsidor som ofta används för att sammanställa träningsdata till stora språkmodeller. Enligt Drop Site hade cirka 85 procent av nätverkets ungefär 900 sidor och webbadresser redan förekommit i arkivet.

När reportrar från Drop Site ställde frågor om ämnen som dessa opinionsbildande webbplatser var utformade att behandla, hänvisade flera ledande AI-plattformar – däribland Perplexity, Copilot och Gemini – till innehåll från Clock Tower X som en av källorna för sina svar. I ett exempel, när frågor ställdes om fördelarna med det militära samarbetet mellan USA och Israel, placerade Perplexity en webbplats som skapats inom ramen för kampanjen högst upp på sin källförteckning.

 

Det traditionella inflytandets minskade betydelse

Att Israel nu utvidgar sin offentliga diplomati till att omfatta AI är en del av en bredare strategisk förändring – understödd av omfattande ekonomiska investeringar – som syftar till att motverka växande anti-israeliska stämningar globalt, och i synnerhet i USA.

Under årtionden har Israel dragit nytta av en särskild infrastruktur för inflytande i Washington, uppbyggd kring ett nätverk av inhemska organisationer, donatorer, religiösa grupper och politiska allierade som verkat för stöd till Israel inifrån det amerikanska politiska systemet. De mest framträdande aktörerna är AIPAC samt kristna evangelikala organisationer som Christians United for Israel (CUFI).

I en omfattande studie publicerad av Quincy Institute i juli granskade Nick Cleveland-Stout omfattningen av Israels inflytandeapparat och hur den har utvecklats på senare år. Han beskrev systemet som en sorts ”informell lobby”: en infrastruktur som gör det möjligt för Israel att påverka USA:s politiska system utan att omfattas av samma krav på redovisning och transparens som gäller för utländsk lobbyverksamhet. AIPAC betraktas till exempel juridiskt som en amerikansk organisation och behöver därför inte registrera sig enligt lagen om registrering av utländska agenter (Foreign Agents Registration Act, FARA).

På senare tid verkar dock Israels förmåga att förlita sig på AIPAC för att upprätthålla det politiska stödet i USA ha försvagats. I takt med att stödet för Israel minskar bland demokrater och yngre väljare har AIPAC gått från att vara en tillgång till att bli en belastning för demokratiska kandidater.

I maj 2026 beskrev Washington Post hur Ala Stanford, en kandidat i Demokraternas primärval i Pennsylvania, tvingades bemöta anklagelser om att hon hade stöd från AIPAC, trots att organisationen inte hade bidragit med någonting till hennes kampanj. En indirekt, historisk koppling mellan AIPAC och en grupp som stödde Stanford räckte för att hennes motståndare, Chris Rabb, skulle kunna använda denna koppling emot henne. Rabb vann till slut primärvalet.

I Michigan var det politiska priset för att förknippas med AIPAC ännu tydligare. Gruppen satsade mer än 30 miljoner dollar på att stödja Haley Stevens i Demokraternas primärval till senaten, men hon förlorade ändå mot Abdul El-Sayed, som gjorde AIPAC:s stöd till Stevens till en central fråga i sin kampanj. I augusti citerade Washington Post en politisk aktivist involverad i valkampanjen som sade att Stevens ”inte förstod omfattningen av fientligheten mot AIPAC förrän det var för sent.”

Samtidigt har kriget mot Iran även skadat AIPAC:s ställning bland republikaner på den amerikanska högerkanten. Enligt en opinionsundersökning som publicerades av Washington Post och ABC News tidigare under året uppgav 52 procent av amerikanerna att Israel hade för stort inflytande över Trumps beslut att attackera Iran. I samma undersökning svarade 47 procent av de tillfrågade att USA stöder Israel för mycket, en ökning från 18 procent år 2015.

Den förändrade synen på AIPAC inom vänstern och det minskande stödet för Israel inom högern – ett stöd som fram till nyligen verkade orubbligt – har skapat ett strategiskt problem för Israels apparat för offentlig diplomati. Som svar på detta började den israeliska regeringen finansiera kanaler som syftade till att nå den amerikanska allmänheten mer direkt, genom att anlita entreprenörer och underleverantörer inom branscher som media, marknadsföring, politisk rådgivning, teknik och influencer-marknadsföring.

Men ju mer direkt Israel engagerade sig i kampen om den amerikanska opinionen, desto fler spår tvingades man lämna efter sig om hur denna kamp fördes.

I takt med att en stor del av detta arbete övergick till direkta statliga utbetalningar till PR-byråer, kampanjkonsulter, medieföretag och teknikleverantörer, kom en växande del av påverkansarbetet att omfattas av regler om offentlig redovisning och transparens. Samtidigt skapade det nya nätverket ett dokumenterat spår som gör det möjligt att kartlägga hur verksamheten fungerar: Enligt Cleveland-Stouts rapport registrerades 17 nya företag under FARA under 2024 och 2025 för att driva opinion till Israels fördel.

Det var detta dokumenterade spår som gjorde det möjligt för The Guardian att avslöja kopplingarna mellan Piro, Hanover Institute och den israeliska statens reklambyrå; som lät Axios spåra utrikesdepartementets kontrakt med Clock Tower X; och som utgjorde grunden för Cleveland-Stouts undersökning för Quincy Institute.

 

”Ett fullskaligt informationskrig”

Utökningen av Israels insatser inom offentlig diplomati har medfört stora kostnader. Enligt Cleveland-Stouts studie har den israeliska regeringen spenderat mer än en miljard dollar på offentlig diplomati världen över sedan den 7 oktober 2023. Bara i USA har över 100 miljoner dollar lagts på aktiviteter som registrerats enligt FARA.

Kampanjer som syftar till att påverka AI-system utgör bara en del av dessa utgifter; finansieringen täcker även PR och lobbyverksamhet, reklam, kampanjer med influencers, insatser i sociala medier, riktade åtgärder mot grupper där stödet för Israel har minskat, samt direktkontakt med journalister, religiösa företrädare och andra opinionsbildare. Enligt studien från Quincy Institute bjöd utrikesdepartementet till exempel in omkring 300 delegationer till Israel bara under 2025, med totalt cirka 6 000 deltagare från 70 länder.

En betydande ökning av den offentliga finansieringen för israelisk offentlig diplomati skedde efter att Gideon Sa’ar tillträdde som utrikesminister i november 2024. Enligt koalitionsavtalet med hans parti lades ansvaret för internationell offentlig diplomati under utrikesdepartementet, och kort därefter godkände regeringen ett anslag på 545 miljoner shekel (cirka 180 miljoner dollar) för att ”stärka den offentliga diplomatin kring Israel och dess politik världen över”. I regeringens arbetsplan för 2025 beskrevs initiativet mer uttryckligt som en insats för att ”stärka Israels förmåga till kognitiv krigföring globalt”.

Under en debatt i Knesset i juni 2025 uppgav Yacov Livne, utrikesdepartementets biträdande generaldirektör för offentlig diplomati, att medlen – vilka utgjorde ”en stor summa jämfört med vad vi tidigare haft till vårt förfogande” – användes för att genomföra en plan som syftade till att ”förändra det diplomatiska läget och hur omvärlden såg på oss”.

Ökningens omfattning underströks senare av departementets generaldirektör, som påpekade att budgeten för global offentlig diplomati tidigare år endast hade uppgått till 25–27 miljoner shekel (8–9 miljoner dollar) årligen. Inom loppet av ett år hade den öronmärkta budgeten vuxit till ungefär 20 gånger den tidigare nivån.

Tillförseln av offentliga medel till Israels apparat för offentlig diplomati fortsatte under hela 2025. I december godkände finansutskottet i Knesset ytterligare 150 miljoner shekel (50 miljoner dollar) till utrikesdepartementet – 90 miljoner shekel för en kampanj inom offentlig diplomati och 60 miljoner shekel för att bjuda in hundratals delegationer av influencers till Israel.

I budgeten för 2026 ökades anslagen ytterligare, delvis för att finansiera kampanjer som syftade till att påverka den globala opinionen, samt delegationer och andra utåtriktade insatser. I juli 2026 uppgav utrikesdepartementets generaldirektör Eden Bar Tal att den totala budgeten för ”kognitiv krigföring och offentlig diplomati” uppgick till cirka 1,2 miljarder shekel (omkring 400 miljoner dollar).

Inte ens dessa enorma summor ger en fullständig bild av regeringens utgifter på detta område. Under många år har Israels apparat för offentlig diplomati varit utspridd på en mängd olika statliga organ, vilket gjort det svårt att fastställa den totala mängd offentliga medel som lagts på propaganda och imagebygge.

Vid sidan av utrikesdepartementet har även direktoratet för offentlig diplomati vid premiärministerns kansli, ministeriet för diasporan, den statliga reklammyndigheten, IDF:s presstjänst, informationsministeriet och ministeriet för strategiska frågor spelat roller i att främja Israels image utomlands. Redan 2012 varnade riksrevisorn för långdragna tvister om befogenheter, ansvarsområden och resurser, samt för informationsluckor och bristande samordning mellan de olika organen.

Denna splittring syns även i de framväxande insatserna för att påverka AI-genererad information. Utöver de hundratals miljoner som tilldelats utrikesdepartementet för AI-relaterad offentlig diplomati presenterade ministeriet för diasporan egna ”proaktiva åtgärder” i februari 2026.

En företrädare för ministeriet beskrev hur man skapat dussintals informationswebbplatser om ämnen som händelserna den 7 oktober, UNRWA, Hamas-dokument och internationella rapporter, samt analyser av hur olika AI-modeller reagerade på detta material. Hon beskrev insatsen som ”ett fullskaligt informationskrig” och sade att ministeriet systematiskt arbetade för att påverka AI-modeller, motverka vad hon kallade ”partiskhet i media” och avslöja ”felaktig information, inklusive fall där journalister avslöjas ha varit inblandade i terrorism”.

Statliga satsningar på offentlig diplomati har ökat i takt med att utrikesdepartementets traditionella diplomatiska kapacitet har försvagats. Under mer än ett decennium har rapporter från statliga granskningsorgan, diplomater och forskare varnat för personalbrist, nedskärningar och sjunkande status för Israels professionella diplomatkår. År 2019 tvingades diplomatiska beskickningar att pausa vissa av sina verksamheter på grund av budgetbegränsningar.

I juli 2026 medgav utrikesdepartementets generaldirektör Eden Bar Tal att även om ministeriet traditionellt främst fokuserat på politiska och diplomatiska frågor, hade ett regeringsbeslut från 2025 ändrat prioriteringarna: ”Offentlig diplomati är utrikesdepartementets främsta uppgift.”

Sedan oktober 2023 har Israel satsat allt större resurser på vad premiärminister Benjamin Netanyahu beskrivit som krigets ”åttonde front”: att forma bilden av landets agerande mitt i en global förtroendekris som bara fördjupas. Trots alla offentliga utgifter och investeringar i avancerad teknik har föga gjorts för att hejda urholkningen av Israels anseende i omvärlden.

Den israeliska allmänheten lever i hög grad i en kognitiv bubbla som filtrerar bort bevis på ohämmat våld, pågående brott mot internationell rätt, rasistisk diskriminering, bestraffande åtgärder och en ihållande likgiltighet inför palestinska liv och egendomar. En sådan bubbla kan inte upprätthållas utan ett utbildningssystem och medier som helt ställt sig i dess tjänst och därmed svikit sina kritiska roller.

Framgången för denna modell på hemmaplan kan förklara varför regeringen tycks tro att den kan bemöta kritik från utlandet genom att omforma uppfattningen om verkligheten snarare än att förändra själva verkligheten. Detta kräver att propagandaapparaten anpassas till de verktyg som formar dessa uppfattningar. För ett eller två decennier sedan var dessa verktyg sociala medier; Idag handlar det om AI-drivna chattbotar.

En framställning från organisationen Movement for Freedom of Information avslöjade nyligen hur mycket pengar familjen Netanyahu lägger på smink och hårstyling: tusentals shekel i månaden. Det är en droppe i havet jämfört med de miljarder staten öser över på PR, men den underliggande drivkraften är densamma – ett slösaktigt användande av offentliga medel i ett fåfängt försök att styra bilden utåt.

Denna fernissa – vare sig den appliceras på familjen Netanyahus ansikten eller på Israels brott – kan inte dölja verkligheten. I slutändan har fakta en förmåga att tränga igenom.

 

 

Original text: Israel’s flailing chatbot army