Ranjan Solomon – Middle East Monitor

 

Världen har erkänt och iakttar ännu en blank ”vapenvila”. För Gazas folk har ordet ingen betydelse. Vapenvilor i Gaza stoppar inte dödandet; de bara omorganiserar det. De minskar bullret men inte grymheten. De mildrar rubriken, inte lidandet. Israels operationer fortsätter genom kryphål, undantag, ”säkerhetsnödvändigheter” och ockupationens ständigt elastiska språk. Även inom den så kallade pausen landar granater i periferierna, krypskyttar fortsätter nära hjälpdistributionszoner, drönare terroriserar himlen och familjer rör sig genom ruiner och försöker hitta den sista platsen som fortfarande står kvar.

Denna gång är inget undantag. Sjukhus är fortfarande överbelastade med obehandlade sår. Barn dör fortfarande av uttorkning och obehandlade infektioner. Äldre människor kollapsar fortfarande i matköer. Termen vapenvila blir ett politiskt instrument för utländska huvudstäder, inte en levd lättnad för palestinier. Gaza fortsätter att berövas sin infrastruktur, värdighet och andedräkt. Pausen är bara i ljud; lidandet är oavbrutet.

Familjer krossade i rasade trapphus. Kvinnor som föder barn utan bedövning. Läkare som arbetar i korridorer upplysta av mobiltelefoner. Män som gräver ut sina barn ur cementdamm med bara händerna. Tusentals fördrivna flera gånger, varje förflyttning ett nytt tyst trauma. Vapenvilan har varken stoppat eller mildrat dessa fasor. Den har bara flyttat dem till de tystare hörnen av ett sönderbrutet territorium.

Och ändå, medan Gaza blöder tyst under det mjuka täcket av en ”vapenvila”, har ett helt annat spektakel utspelat sig i Tel Aviv.

 

Krig som uppvisning: Tel Aviv förvandlar Gazas förstörelse till ett globalt utställningslokaler

Medan familjer i Gaza letar efter ved och vatten, öppnade Tel Aviv sina dörrar för en av de mest groteska utställningarna i modern politisk historia: DefenseTech Week, en vapenexpo där förintelsen av Gaza blev en marknadsföringstillgång. Inuti polerade glashallar, med luftkonditionering som surrar och champagneflöjter som klirrar, avslöjade israeliska försvarsföretag vapen som har ”stridstestats” på palestinska civila. Frasen viskas inte ens längre – den marknadsförs. En stolthet. Ett tecken på legitimitet.

Chefer och generaler visade upp drönaren Hermes 450, AI-inriktade algoritmer, ammunition som hänger runt, bunkerförstörare och mikrostyrda missiler som har slitit sönder stadsdelar, skolor, skyddsrum och flerbostadshus. Representanter från USA, Storbritannien, Kanada, Tyskland, Norge, Indien, Uzbekistan, Singapore och till och med Europeiska unionen gick förbi skärmar som visade förstörelse som de offentligt påstår sig fördöma. De var inte förskräckta; de shoppade. Utställningen verifierade vad dessa dödliga vapen kunde göra och hade gjort i Gaza, Libanon och Iran. Stora försvarsföretag – inklusive Elbit Systems, Rafael, Israel Aerospace Industries, Lockheed Martin

En presentation chockade även erfarna observatörer. I ett mörkt rum berättade UVision Airs VD live drönarbilder av två precisionsattacker mot en byggnad i Gaza. Skärmen visade en första explosion som blomstrade på vänster flank av en byggnad. Sedan, sekunder senare, slet ytterligare ett attack sönder den motsatta sidan. Publiken tittade tyst på, som om de tittade på en ingenjörsdemonstration snarare än förångningen av mänskligt liv. Presentatören förklarade stolt att dessa var ”klipp godkända för delning”.

Vad delades?

– Ett grannskap förvandlades till damm.

– Liv släcktes på sekunder.

– Ett vapens förmåga att döda effektivt.

För vapenindustrin och de närvarande regeringarna var Gaza ett laboratorium. En provningsplats. En certifieringsstämpel. Israel har förvandlat Gazas lidande till en lukrativ exportmodell. Och utländska delegater, inklusive Indiens officiella team, nickade uppskattande åt precisionen, dödligheten, ”effektiviteten”.

Ingen talade om mödrarna som sprang in i den kollapsande byggnaden och letade efter sina försvunna barn. Ingen nämnde familjerna som bodde på andra och tredje våningen. Ingen erkände att ”målet” var ett hem. Bara i den utställningshallen berövades Gaza inte bara sin mänsklighet utan också sin rätt att bli sörjd.

För besökande delegationer var utställningen inte bara en diplomatisk övning – den var ett implicit stöd för metoder som utförde verkliga mord. Gazas smärta blev ett skådespel, dess trauma en handelsvara och dess offers datapunkter på en global krigsmarknad. Indien, bland andra länder, skickade tjänstemän för att bevittna uppvisningen av teknik som används i faktiska massakrer – vilket signalerade tyst medverkan och normaliserade militära brott.

Medan Gazaborna lider har Israel förvandlat massförstörelsevapnen till en global uppvisning. Denna vecka var Tel Aviv värd för DefenseTech Week, en vapenutställning som presenterade drönare, ammunition som hänger och AI-styrda attacksystem som enligt uppgift används i Gaza, Libanon och Iran. Stora försvarsföretag – inklusive Elbit Systems, Rafael, Israel Aerospace Industries, Lockheed Martin – deltog, medan delegationer från USA, Storbritannien, Kanada, Indien och Europeiska unionen deltog.

Reklamfilmerna som visades för deltagarna inkluderade drönarattacker mot bostadshus, värmebilder av civila som sprang i skydd och demonstrationer med skarp eld av AI-inriktade system som var inblandade i att döda civila. Gazas förstörelse visades upp som en kommersiell tillgång; dess ruiner marknadsfördes som bevis på ”stridstestad effektivitet”.

För besökande delegationer var mässan inte bara en diplomatisk övning – den var ett implicit stöd för metoder som utförde verkliga mord. Gazas smärta blev ett skådespel, dess trauma en handelsvara och dess offers datapunkter på en global krigsmarknad. Indien, bland andra länder, skickade tjänstemän för att bevittna uppvisningen av teknik som används i faktiska massakrer – vilket signalerade tyst medverkan och normaliserade militära brott.

 

De mänskliga konsekvenserna som expon retuscherar bort

Utanför dessa glittrande hallar sjunker Gaza djupare ner i katastrof. Människor står i hjälpköer i timmar under risk at skjutas krypskyttar. Barn svimmar av hunger. De sjuka dör tyst eftersom medicinerna förblir blockerade. Avloppssystem har kollapsat och epidemier lurar. Familjer vars hem förstördes lever nu under presenningar som fladdrar i den kalla Medelhavsvinden.

Fördrivna Gazaborna går ofta kilometervis bara för att hitta vatten som knappt är säkert nog att dricka. De äldre kollapsar på väg tillbaka till sina härbärgen. Spädbarn matas med vatten blandat med socker eftersom mjölk inte finns tillgänglig. Föräldrar plockar upp sina barns ben från massgravar eller från spillror som siktats av bulldozrar.

Och medan allt detta utspelar sig debatterar världen ”återhållsamhet”, ”proportionalitet” och ”humanitära korridorer”, som om Gaza vore ett schackbräde snarare än en kyrkogård för tiotusentals.

 

Det internationella samfundet: Moraliskt undanflykter som politik

Medan världsledare utfärdar uttalanden som uppmanar till återhållsamhet, saknas konkreta åtgärder. FN och humanitära organisationer har upprepade gånger varnat för krisen, men verkställigheten saknas till stor del. Samtidigt tjänar den globala vapenindustrin på teknik som används i Gaza. Länder som deltar i Tel Aviv-mässan signalerar ett tyst accepterande av dessa handlingar.

Detta är inte neutralitet – det är medverkan. Krigsmaskineriet får få konsekvenser, även om civila bär kostnaden. Den globala responsen förblir moraliskt svag. Regeringar utfärdar uttalanden om ånger, sorg eller oro – men ingen vidtar åtgärder som motsvarar brotten. Samma stater som deltar i vapenmässan lägger in veto mot FN-resolutioner, skär ner på finansieringen till organisationer som matar Gazaborna eller fördjupar det militära samarbetet med Israel. Det är inte neutralitet; det är deltagande. Det är inte diplomati; det är stöd.

Människorättsorganisationer skriker ut i ett tomrum. Internationell rätt citeras, dokumenteras, analyseras – och ignoreras sedan. Världen har fulländat ett system där palestinskt lidande är noggrant katalogiserat men politiskt övergivet.

 

Vapenvila som bedrägeri, lidande som global handelsvara

Detta vapenvila, liksom alla föregående, är ett bedrägeri – ett tystande, inte ett upphörande. Gaza är fortfarande fångat mellan svält och bombardemang, mellan spillror och begravningar, mellan global likgiltighet och israelisk straffrihet.

Och nu, med vapenmässan i Tel Aviv, ser vi den tydligaste sanningen av alla: Gazas lidande har blivit en kommersiell tillgång. Stater tolererar inte bara folkmordet; de gynnas av det.

Tills ansvarsskyldighet ersätter vapenavtal, tills rättvisa ersätter skådespel, tills världen värderar palestinska liv högre än israeliska vapensystem, kommer vapenvilor inte att förbli något annat än pauser i buller – inte i lidande.

 

 

Original text: Gaza ceasefire – A pause by name, while atrocities continue unabated