Neve Gordon and Muna Haddad – The Palestine Chronicle

 

Israels dödande av minst 225 palestinska journalister sedan den 7 oktober 2023 väckte kortvarigt internationell uppmärksamhet efter att det beräknats att fler journalister har dött i Gaza än under det amerikanska inbördeskriget, första och andra världskriget, Koreakriget, Vietnamkriget, krigen i Jugoslavien på 1990- och 2000-talen och kriget i Afghanistan efter den 11 september tillsammans.

Som en del av sina ansträngningar att eliminera vittnen och kontrollera berättelsen har Israel, som en kommentator skrev, förvandlat Gaza till journalistikens kyrkogård.

Man har använt drönare för att jaga mediearbetare från fjärran, till exempel när man riktade in sig på Al Jazeera-reportern Anas Al-Sharif, tillsammans med Mohammed Qreiqeh, Ibrahim Zaher, Mohammed Noufal, Moamen Aliwa och Mohammed Al-Khalidi, i ett tält som hyste journalister nära Al-Shifa-sjukhuset i Gaza.

Israeliska styrkor har också avrättat journalister på nära håll, till exempel när en krypskytt dödade Saed Abu Nabhan i centrala Gazas Nuseirat-område.

Många andra journalister har skadats, gripits eller försvunnit, medan israeliska styrkor systematiskt har skadat eller förstört mer än 100 statliga och icke-statliga medieinstitutioner och kontor, inklusive tv-, satellit- och radiostationer, sändningstorn, mediekontor och tidningshuvudkontor.

Att mörda journalister utgör ett krigsbrott och brott mot mänskligheten eftersom journalister enligt lagarna om väpnad konflikt betraktas som civila och det är därför olagligt att avsiktligt rikta in sig på dem. Men journalister ges inga andra särskilda skydd, trots de höga risker som är förknippade med deras jobb.

De som skrev dessa lagar, senast vid formuleringen av tilläggsprotokollen till Genèvekonventionerna från 1977, erkände skillnaden mellan civila och journalister, med förståelse för att de senare ofta är närvarande vid frontlinjen, men oförklarligt nog misslyckades de med att ge dem något ytterligare skydd utöver det som redan beviljats ​​civila.

 

Västerländsk mediafördom

Det begränsade rättsliga skyddet som journalister ges utsätter dem för Israels systematiska måltavlor. Israel har ytterligare förkroppsligats av västerländsk media och den roll den har spelat i att undergräva uppfattningen om palestinska journalisters professionalism och trovärdighet.

Israel har en lång historia av att förtala palestinska journalister, och använder till och med regeringens reklambyrå för att producera YouTube-annonser som påstår att reportrar från Gaza är en integrerad del av ”Hamas propaganda” och därmed är legitima måltavlor.

Det är oklart om sådana lömska kampanjer har påverkat västerländska medier eller om deras egna långvariga fördomar formar hur de bevakar morden på palestinska journalister. Hur som helst upprepar de ofta Israels påhitt.

När Israel dödade Middle East Eye-journalisterna Mohamed Salama och Ahmed Abu Aziz på Nasser-sjukhuset – tillsammans med Reuters fotojournalist Hussam Al-Masri och frilansarna Moaz Abu Taha och Mariam Dagga, som hade arbetat för Associated Press – upprepade västerländska nyhetsbyråer, vars egna reportrar dödades i attacken, Israels påstående att de hade riktat in sig på en ”Hamas-kamera” och förknippade därmed nonchalant de fem dödade journalisterna med Hamas.

Neologismen ”Hamas kamera” formulerades utan tvekan av Israel, och ändå upprepade mängder av medier den utan att stanna upp och fråga sig vad en ”Hamas kamera” – i motsats till en Nikon eller Canon – kunde vara. Blotta upprepningen av frasen bidrog till att legitimera Israels avsiktliga attack mot journalisterna, utförd på ett sjukhuskomplex där även sjukvårdspersonal och patienter dödades.

Denna attack ägde rum i slutet av augusti, mer än ett år och tio månader in i folkmordet. Vid det laget var det uppenbart att Israel metodologiskt riktade in sig på journalister, efter att redan ha dödat mer än 200 mediearbetare, ofta tillsammans med deras familjer.

Dessutom är det högst osannolikt att stora västerländska medier skulle ha härmat Israels legitimerande berättelser om vita europeiska journalister hade dödats på taket av Nasser-sjukhuset.

Vad som är tydligt, som författaren Chris Hedges påpekar, är att sådana berättelser ”misskrediterar offrens röster och frikänner mördarna”, vilket förstärker den straffrihet som möjliggör fortsatt attack mot palestinska journalister.

 

Uppviglingsretorik

Anklagelsen om att palestinska journalister är ideologiskt motiverade och inte kan vara objektiva kommer från mediebolag som spred lömska rapporter om halshuggna spädbarn och spädbarn tillagade i ugnar. Den kommer från bolag som upprepade lögner om existensen av en kommandocentral under Al-Shifa-sjukhuset, tillsammans med den falska anklagelsen att palestinska journalister dirigerade Hamas raketenheter från sjukhustak.

Att avhumanisera palestinier bidrar faktiskt till att normalisera inte bara folkmord, utan också uppviglingen till folkmord som israeliska journalister har spytt ut från dag ett.

Redan den 7 oktober 2023 skrev Shimon Riklin från Channel 14 att ”Gaza måste utplånas från jordens yta” och frågade senare retoriskt: ”Varför har vi egentligen en atombomb?”

Några dagar senare uttalade sig Naveh Dromi, som också arbetade för Channel 14 och nu är programledare på i24 News, retoriskt i tv-programmet The Patriots: ”Det finns inga oskyldiga”, och tillade att palestinierna ”förde Nakba över sig själva” 1948 och ”nu kommer de att få en andra, riktig Nakba, för att avsluta (före detta israeliske premiärministern David) Ben-Gurions arbete”.

Roy Sharon, korrespondent för Channel 11, motiverade uttryckligen möjligheten till ”en miljon kroppar” och noterade på sociala medier: ”Jag talade om en miljon kroppar, inte som ett mål. Jag sa att om vi, för att slutligen eliminera Hamas militära kapacitet, inklusive (Yahya) Sinwar och (Mohammed) Deif, behöver en miljon kroppar, låt det då finnas en miljon kroppar.”

Arnon Segal, som skriver för tidningen Makor Rishon, var inte alls ursäktande och publicerade en karta där han förklarade: ”Så här ska vi återvända till Gaza: den fullständiga planen för att förgöra fienden, befria Gazaremsan och etablera judiska städer där.”

I en intervju för Walla upprepade den mångårige journalisten och programledaren Yaron London sina tidigare uttalanden om att ”Gaza måste jämnas med marken, även på bekostnad av att skada oskyldiga”, och tillade:

”Om man inte kan skilja mellan befolkningen och myndigheterna eftersom myndigheterna avsiktligt gömmer sig på sjukhus eller i kloster, då har man inget val och måste vara mycket mindre ’vegetarian’… Enligt min mening var vi väldigt ’vegetarian’… straffet för Hamas provokationer borde ha varit mycket strängare. Tyvärr måste det straffet också falla på befolkningen.”

Vissa israeliska journalister hetsade direkt mot sina motsvarigheter i Gaza. Hagai Segal, tidigare chefredaktör för Makor Rishon, skrev: ”Alla journalister i Gaza är Hamas-agenter eller anhängare, fabrikörer av blodsförtal… Kanske finns det några personer i Gaza som bär PRESS-västar som i sina hjärtan något ogillar Hamas, men inte ens de förtjänar journalistförbundets skydd.”

Och I24:s arabiska analytiker, Zvi Yehezkeli, sa: ”Om Israel har beslutat att eliminera journalisterna, bättre sent än aldrig.”

 

Rättsliga prejudikat

Sådana uttalanden kan utgöra direkt och offentlig uppvigling till folkmord, en handling som är straffbar enligt artikel 3 i 1951 års konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord. I liknande anda föreskriver artikel 25 i Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen från 1998 att en person som ”direkt och offentligt uppviglar andra till folkmord” bär individuellt straffrättsligt ansvar.

Det finns prejudikat för att hålla israeliska journalister och andra mediebolag ansvariga för uppvigling. I Nürnbergrättegångarna befanns den tyske publicisten Julius Streicher skyldig 1946 för att ha uppviglat till judarutrotning i sin tidning Der Sturmer.

På liknande sätt dömde Internationella krigsförbrytartribunalen för Rwanda 2003 tre medieledare för direkt och offentlig uppvigling till folkmord. I ett samtal med de åtalade förklarade chefsdomaren att ”utan skjutvapen, machete eller något fysiskt vapen orsakade ni tusentals oskyldiga civilas död”, samtidigt som han betonade att deras sändningar och publikationer inte kunde skyddas enligt rätten till yttrandefrihet.

Trots Israels försök att framställa palestinska journalister som uppviglare till våld, är den stora och tragiska ironin, som Rwanda-fallet belyser, att ett inte obetydligt antal israeliska journalister är skyldiga till just detta brott.

Det är därför dags för var och en som undertecknat Genèvekonventionerna och folkmordskonventionen att säkerställa att alla journalister och mediechefer som har använt uppviglingsretorik hålls ansvariga – genom att gripa dem när de reser utomlands och åtala dem i nationella domstolar, som har universell jurisdiktion.

Vad vi i stället har sett är ett flertal mediebolag som undergräver trovärdigheten hos dem som bevittnar Israels brott – samtidigt som de ibland underlättar omvandlingen av journalistiken till ett verktyg som medverkar till och understödjer folkmord och brott mot mänskligheten.

 

 

Original text: A Crime against Truth: Israel’s Slaughter of Journalists Can’t Go Unpunished