Islamiskt Informations Forum






I Gud den Nåderikes, den Barmhärtiges Namn



Islams historia (V)

Loli Soler – Andalusiska Muslimer





Det Abbasidiska kalifatets fragmentering

Efter Mutawakkils död började en territoriell och ekonomisk uppdelning av kalifatet. För att hålla armén nöjd utsågs turkiska generaler till guvernörer av små områden som gradvis blev självständiga emirat. Religiösa grupper kämpade också för att få mer makt. Kaliferna förlorade mer och mer politisk makt, men förblev ledare för umman och behöll den religiösa makten.

Fatimiderna, den shiamuslimska gren, utvecklade ett eget politiskt system som de satte i gång. De drog nytta av kalifatets ekonomiska och politiska kris och etablerade en stark närvaro i Jemen där de fick många anhängare. Från Jemen, skickade de sändebud till andra regioner och det var i Nordafrika, i Tunisien, där år 908/275 grundades det Fatimidiska kalifatet. Dess första kalif var imamen Ybayd Allah som härskade helt oberoende av Bagdad.

År 868/254 utsågs den turkiske Ahman ibn Tulun till Egyptens guvernör. Ganska snart blev han oberoende av kalifatet i Bagdad i utbyte mot en årlig tribut. Tuluniderna regerade i 37 år ett imperium där ingick Egypten, Syrien och Palestina och under den tiden upplevde Egypten en period av fred och välstånd.

Ikshididerna, en dynasti av turkisk härkomst, regerade från 935/323 till 969/358 i Syrien, Arabiens kustområde och i städerna Medina och Mecka och utövade även sin makt i Egypten.

I 969/358 erövrade fatimiderna, under ledningen av deras fjärde kalif Muizz, Egypten och började byggandet av staden Kairo, som ligger norr om Fustat och var Fatimidernas huvudstad. De byggde också Al-Azhar moské och utökade sina domäner till Syrien och Palestina. Under kalifen Mustansir (1036/427-1049/440) regeringstid upplevde fatimiderna en gyllene period med kommersiella, industriella och kulturella framgångar.

Fatimiderna samexisterade i harmoni med den sunnitiska och kristna befolkningen, så kalifatet upplevde en period av fred. I Kairo grundades Madrasa Al-Azhar, läroanstalt av Ismaili teologi, som blev världens viktigaste islamiska universitet. De bästa poeter inom den tidens arabiska litteratur påverkades av dess idéer.

Det fatimidiska kalifatet drabbades av attacker från de seljukdiska turkiska stammar, som tog över Jerusalem och Syrien. Seljuksen var sunnimuslimer som inte tolererade andra religioner. Denna intolerans ledde till ett avbrott i relationerna med de kristna som fick det stora svårigheter i sina pilgrimsfärder till de heliga platserna och detta förde ekonomiska konsekvenser. De kristna, med målet att erövra Jerusalem, satte igång korstågen. Under år 1099/492 erövrade de kristna korsfararna Jerusalem och etablerat flera stater i Palestina, Libanon och Anatolia.

Dem fatimidiska kalifen bad om hjälp från Nur al-Din, som tillhörde Aleppos kurder som skickade en armé till hans hjälp och vann flera segrar över korsfararna. En av de kurdiska generaler, Saladin, konfronterade fatimiderna och tog makten i området. Året 1171/566, avskaffade han det fatimidiska kalifatet som hade regerat i två århundraden. Han erövrade Jerusalem från de kristna år 1187/583. Han tog över också en del av Syrien och Palestina och grundade den Ayyubidiska dynastin i Egypten och satte på plats åter igen sunniideologin.

I Khorasan grundade Naser ibn Ahmad Samanidernas dynastin. Denna dynasti som styrde från 900/287 till 999/389, utövade sin makt i Khorasan, Sistan och Tabarestan. Under denna period rivaliserade städerna Bukhara och Samarkand med Bagdad i kultur och makt.

I 932/320 etablerades i Afghanistan den turkiska dynastin av Ghaznavidernas och i västra Iran etablerade år 945/333 den shiitiske Ahmad al Buyhi en sultanatet som täckte större delen av Iran och Mesopotamien.

I 944/332 bosatte sig i norra Mesopotamien Hamdaniderna, en arabisk familj från Egypten, som fick kontroll över Syrien och grundade Aleppo. Alla dessa små stater, var helt oberoende av Bagdad.

I Al Andalus bröt Abdarrahman I, den enda umayyad som flydde Abbasidkalifatets förföljelse, med Damaskus och grundade en ny stat. År 929/317 grundade Abdurrahman III kalifatet i Córdoba, helt oberoende av Bagdad. Hans makt påverkade de kristna riken på den iberiska halvön som svor honom trohet. Under kalifatets tid upplevde Al Andalus en stor ekonomisk, social och politisk uppgång.

Det Abbasidiska kalifatet lyckades knappt hålla sig kvar i detta klimat av självständighet. Det blev så att under största delen av 900 och 1000-talet samexisterade tre kalifat, det umayyadiska i Córdoba och det fatimidiska och det abbasidiska kalifatet i Bagdad.

De abbasidiska kaliferna var allt mer beroende av de turkiska stammarna. I 945/333, togs Bagdad över av Ahmad al Buyhis anhängare som tillhörde den shiitiska grenen och blev de verkliga härskare i staden som återställde ordningen och myndigheten i det dekadenta kalifatet. Men förfallets symptom var uppenbart inte bara i den politiska men också i den ekonomiska och kommersiella sfären. Karavanerna från Kina blev allt mindre och handel med Ryssland liksom produktion av ädelmetaller minskade.

Den muslimska kalifen förlitade sig allt mer på de turkiska dynastierna. De abbasidiska arméer under 1000-talet bestod nästan uteslutande av turkiska stammar, främst Seldjukerna som anpassades till kalifatets vanor och konverterade till islam inom den sunnitiska grenen.

Seldjukerna styrde redan en stor del av Persien när den abbasidiska kalifen bad om hjälp att avhysa de buyhierna från Bagdad. År 1055/446 erövrade seldjukerna staden och allierade sig med abbasiderna. Kalifen, vars makt var redan bara nominellt, utnämnde de turkiska seldjukernas befälhavare, Togrul-Beg, till kung i öst och väst och anförtrodde honom uppdraget att sprida den muslimska ortodoxin.

Turkarna blev de verkliga härskare i riket. De styrde med hårdhand och var repressiva och intoleranta mot idéer och religioner från de olika folkslag som fanns i kalifatet. Detta hade ödesdigra konsekvenser både kommersiellt och kulturellt. Turkarna störtade kalifatet i en nedgång som skulle bli slutgiltigt.

I Asiens norra del bodde Mughals nomadiska stammar som ägnade sig till jakt och bete. Påverkade av den turkiska civilisationen blev alltmer bofasta och utvecklade en rudimentär form av regering och blev jordbrukare.

I en av dessa stammar föddes Djingis Khan som grundade Mughal imperiet. Han organiserade en stor armé och inom några år, med sina soldaters vilda styrka, erövrade områden och formade på mindre än tjugo år, ett stort imperium.

Mughal imperiets snabba expansion och utbredning var en fara och ett hot mot det abbasidiska kalifatet. I Europa lyckades inte någon stat stå emot den mongoliska dragkraft, men i Persien lyckades Islam göra motstånd mot mongolerna och den Persiens Stora Khan beordrade invasionen av Bagdad. I 1258/656 korsade Mughal arméer Persien, gick in i Bagdad och dödade kalifen och mer än hundra tusen muslimer. De enda som undvek massakern var de kristna som bodde i staden.

Med det abbasidiska kalifatets försvinnande, som då var redan en dekadent institution, avslutades en viktig period i muslimsk historia. Men det muslimska imperiets politiska förfall stärkte den islamiska religionen. Kalifatets uppdelning ledde till att både Cordoba och Kairo, Samarkand och Bagdad glittrade som kulturella centra. Systemet med små emirat var närmare Koranens jämlikhetsanda och spänningar mellan det abbasidiska kalifatets absolutism och Islam höll på att försvinna. Ulema, islams kunniga, anpassade Sharia till de nya politiska omständigheterna och medan emirerna efterträdde varandra blev ulema den enda stabila myndigheten och muslimernas hängivenhet fördjupades.












































































































































Copyright © 2007 Islamiskt Informations Forum