Islamiskt Informations Forum






I Gud den Nåderikes, den Barmhärtiges Namn



Muslimer vid korsningen - Vad ska man göra?

Ahmed Abdouni - Saphirnews





Det finns terrorister som dödar oskyldiga människor i den "sanna islam" eller "äkta islams" namn. Det finns också religiösa och till och med politiska myndigheter som hävdar lika mycket den "sanna islam", den "universella" och hänvisar till mänskliga rättigheter, men inte tvekar till att kanonisera orättvisor på många områden: arv, kvinnors status, räntebärande lån, brottmålsdom osv.

Det är verkligen tillräckligt för att desorientera en enkel muslim som använder logiskt resonemang i sitt vanliga och vardagliga liv. Han/hon har en stark övertygelse om sitt kulturella och religiösa arv som går in på definitionen av sin identitet och sin individuella och kollektiva personlighets grund. Han/hon inte förnekar det man har förvärvat och erhållits genom utbildning, reflektion baserad på kritiskt resonemang, samagerande med andra kulturer och exponering till andra idéer. Kort sagt, de olika aspekterna av moderniteten som verkligheten tvingar fram på livet i en värld som fördjupar sig helt i den oundvikliga sammandragning som ålagts av vetenskapliga och tekniska framsteg.


Att frigöra samvetet från tabu och magiska tankar

Vad ska man göra? Vad ska man tro på? Hur ska man agera och reagera på dessa tillfälliga tanke och beteende strömmar?

I en relativ sanningens namn som har vuxit i en miljö och en kontext social, kulturell och "politisk" som lydde sina egna lagar, sina egna övertygelser, sina egna traditioner och därmed sin egen representation av världen, tillkännagav tänkare av en bakåtsträvande islamisk ideologi, historiens slut i det nästan exakta ögonblicket för dess utveckling. Som om det som hände under århundraden, alla förändringar, utveckling och tekniska och vetenskapliga revolutioner var bara en inbillning hos Islams fienders medbrottslingar.

Det är helt klart obestridligt att, trots viljan hos dessa traditionalister, fortsätter historien att utvecklas, att göra ändringar i det individuella och kollektiva liv för män och kvinnor, att frigöra deras samveten från tabun och magiskt tänkande som hade underkuvat dem och därmed öppna resonemangets vyer och dess ökända positiva effekter på området som människans ansvar och friheter i relation till sig själv och mot andra.


Att förbereda sitt eviga liv genom att offra sitt liv här?

Denna medvetenhet verkar inte röra dem som följer en bokstavstrogen ortodoxi och svänger hotet om evig fördömelse, övertygad om att livet följer slavisk en serie av liknande scener, där inredningen är definitivt utformade och etablerade och där den enda plikt människan har är att verkställa en regissörs vilja som är tänkt att motivera det som inte går att motivera och att göra rimlig det orimliga.

Frälsningen, enligt denna ortodoxi, uppnås endast genom att följa till punkt och prick en handbok för det moderna livet som framställer de minsta och mest noggranna detaljer om de dagliga rutinerna för att förbereda det framtida livet. Ett evigt framtida liv som ska kompensera oss för de orättvisor vi har lidit orsakat av andra eller orättvisor vi har inbillats på grund av våra vilseledda sinnen och framförallt på grund av vår oförmåga att förstå Guds beslut om orättvisor mot några av oss (kvinnor...).

För att ytterligare lura oss, erbjuder denna ortodoxi livet på jorden som ett offer för evig frälsning. Den varnar oss för att livet här bara är ett test för att vinna eller missa det eviga livet.


Koranen pekar vägen till målet

Men är inte sanningen motsatsen? Att veta att belöningen efter döden, evigt paradis eller helvete, är faktiskt det sublima motivationsargumentet för att utöva ett liv på jorden för andra och för sig själv?

Kan vi enligt denna idéordning inte tro att allt som händer på jorden är resultatet av människans beteende som styrs av all moral, alla religioner och särskilt av huvudanledningen till sitt liv på jorden och vad hon gör med det?

Det måste sägas att vi, till och med genom att vända denna reflektions ordning, återvänder till utgångspunkten, vilket inte är annat än det religiösa budets natur som angavs för mer än fjorton århundraden sedan i en miljö, ett strukturerat socialt och kulturellt sammanhang enligt en stamrepresentation av livet.

Den bokstavstrogna ortodoxin säger att dessa gudomliga bud är resultatet av Guds permanenta och oföränderliga vilja uttryckt för evigheten för ett bättre beteende hos människan. Och om livet sedan uppenbarelsen blivit komplicerat, är det upp till den senare att anpassa sig till det som har uppenbarats. Resonemangen är emellertid motvillig mot att gå emot evolutionens ström som Gud har präglat med sin skapelse.

En kontextualiserad läsning av Koranen, som görs i ljuset av kulturella och sociala praxis som refererar till uppenbarelsens tidsperiod, visar oss tydligt att alla bestämmelser som rör mänskliga relationer i själva verket är korrigerande åtgärder för en situation med orättvisor och avvikelser som var specifika för den tidens verklighet. Dessa bestämmelser är en del av en logik som visar vägen att ta för att uppnå ett ändamål som nödvändigtvis följer tiden, som självt är en bärare av förändring och utveckling.

Tron på Guds rättfärdighet, Hans absoluta generositeten i sitt skapande och i sin barmhärtighet, som sträcker sig hela tiden för att täcka en troende som gör det goda, får oss att tro att det gudomliga budskapet, i verkligheten, var avsedda att leda människan från uppenbarelsetiden på den rätta och humanistiska vägen som borde ha varit hans under alla omständigheter, om han hade använt på ett effektivt sätt sitt resonemang. (1)


Resonemang och uppenbarelse för att rädda människan från sig själv

Det finns all anledning att tro att Guds vilja, som manifesteras genom språket hos en mänsklig grupp som bestäms av sin kultur, dess sociala metoder och dess referenser, har ett dubbelt mål: för det första att rätta till en situation på plats som domineras av ondska och orättvisa, och för det andra att leda mänskligt resonemang tillbaka på sökvägen efter mer sanning och mer rättvisa.

Därför måste orsaken till varför människan är nöjd med sig själv alltid vara ett fortsatt arbete som startades av Gud och som uppmanar oss, genom sin egen vilja, att utvecklas, berikas och förbättras så länge livet här fortsätter. Har inte sunna rapporterat att profeten och hans följeslagare som efterträdde honom i förvaltningen av det islamiska samhället tog initiativ i den här riktningen när behovet uppstod?

Mutaziliterna, hade säkert rätt när de sade att "Uppenbarelsen beskriver detaljerad det som resonemanget förstår i korthet. (...) Och eftersom vi (människor) inte kunde särskilja, med enkelt resonemang, våra goda handlingar från de onda, skickade Gud profeter och budbärare för att visa oss hur man gör denna skillnad. Således kom de för att bekräfta vad Gud instiftade för oss och för att beskriva i detalj vad som bestämdes där." (2)

I slutändan kan man säga att resonemanget och Uppenbarelsen kompletterar varandra för att rädda människan från sig själv. Och när Uppenbarelseboken har slutat efter att ha fullgjort sitt yttersta uppdrag, att upprätta människans plikt gentemot Gud, återstår för resonemanget att uppfylla sin skyldighet att utföra sina handlingar för att uppnå lyckan här och frälsningen i det andra livet.





Anteckningar

(1) Den koraniska diskursens två huvudaxlar, åtminstone under Mecka perioden, är:

1. Beviset om Guds enhet, skaparen av allt som finns i himlen och på jorden, genom existensen av oföränderliga lagar som styr människans natur och form, det mänskliga resonemanget borde ha upptäckt det för att vara övertygad.

2. Det brådskande behovet av att reformera ett mycket orättvist och irrationellt stam- samhälle. Därför den ständiga uppmuntran till övning av välgörenhet för de fattiga och de behövande.


























































































































































Copyright © 2007 Islamiskt Informations Forum